Att leva under hoppets tak

Den här veckans brev börjar med en text skriven av Barbara Kingsolver i samband med att George Floyd blev dödad av en polis i Minneapolis. 

Här är texten:

”Here is what I have decided. The very least you can do in your life is to figure out what you hope for. And the most you can do is to live inside that hope. Not admire it from a distance, but live right in it, under its roof. What I want is so simple, I almost can’t say it. Elementary kindness.”

Hennes text skrevs som en reaktion på en fruktansvärd händelse men i mina ögon kan den lika gärna användas som en daglig vägledning. Hur vill du leva ditt liv? Vad skulle det innebära för dig att dag för dag fråga dig vad du hoppas på och längtar efter?  Till slut ta beslutet att bo under det hoppets tak?

Jag funderar:

Det är mänskligt att bli uppgiven inför allt våld som sker i världen, även nära oss. Det är också lätt att bli uppgiven inför de klimatförändringar som pågår. För att inte tala om det i mitt tycke respektlösa beslutet att som politiker åka privatjet till viktiga klimatmöten.
Lika lätt är det att känna ovisshet inför planerade förändringar av pandemi-restriktionerna. Hur påverkas din och min vardag efter den 1 december? 

Det är en balansakt och den känns inte enkel.

Jag behöver vara öppen och söka kunskap för att hålla mig informerad. Därmed ökar också möjligheten att bli uppgiven och känna maktlöshet inför de svårigheter som helt realistiskt finns där. Och vad händer när vi (oreflekterat) pratar på om de här känslorna? Du hör troligen någon varje dag som säger: jag förstår inte. Eller: Jag vet inte hur de (andra) tänker, jag vet inte vart vi är på väg.

En fråga jag personligen brottas med är:

hur kan jag förhålla mig till människor som lever som om det inte finns en morgondag? Kan jag se det som pågår och ändå lita till att det jag försöker bidra till gör någon skillnad? 

Thich Nath Hanh får ge vägledning: 

I ”Vi är redan framme” beskriver TNH vårt medvetande som delat i två delar: ett är i nuet, ett är ”lagret”. I lagret finns frön till ilska, irritation, uppgivenhet, rädsla etc. Där finns också frön till inre frid, stillhet, förankring, glädje, skönhet med mera. Alla människor bär på samma frön och de som vi vattnar kommer att växa, precis som i naturen.
Det här förhållningssättet innebär inte att förneka känslofrön av tex rädsla eller ilska. För att ta ett exempel från boken. När du blir rädd, erkänn och välkomna rädslan. Sedan kan du prata med den och ge den utrymme en stund. (Att förneka den eller prata bort den är inte till hjälp). Till sist när du gett den utrymme och kanske undersökt vad den kommer ifrån, kan du göra något som väcker en annan känsla i dig,

TNH talar om att stå nära ett träd för att ta in dess livskraft och stabilitet. Jag kan gå bland höstlöven och andas in alla dofter. Du kan prova att smula sönder färska kryddblad i handen och bli påmind om allt som växer, doftar och smakar. Smörja händerna med lavendeldoftande mandelolja som både ger mjukhet och värme. 

Till sist veckans reflektionsfrågor: 

Vilka frön kan du se att du brukar vattna men nu försöker att avstå ifrån? 
Vilka frön vill du vattna istället eller oftare? 
Hur kan du ge näring åt ditt hopp och din längtan?