Det omätbara
Öppna dina ögon och titta runt omkring dig, där finns många saker som inte går att mäta.
Hur vackert är bladet på blomman i fönstret? Vad är det Du ser när du tittar in i ett nyfött barns ögon? Vem känner mest glädje- den som har många pengar eller den som har färre?
De här frågorna kan verka absurda. Men i vår västerländska idétradition finns en inriktning att mäta och värdera vår tillvaro. Ta till exempel det (ännu) omätbara: skönhetsupplevelser, kreativitet och spatialt tänkande värderas då lägre än det enkelt mätbara. Barns prestationer mäter vi från allt tidigare ålder med prov och betyg. Matematik är lätt att mäta, det finns ett rätt eller fel svar på ett tal, och för att fortsätta med det svenska språket finns regler för stavning etc. Men hur kan vi värdera emotionell intelligens och att vara en god vän?
Jag sätter upp ett tankeexperiment: Vad händer om allt mer mäts och värderas i vårt samhälle? Jag ser en sorts tratt som blir smalare och smalare och där fler och fler personer och kvalitéer sorteras ut. Vad händer med de människor som inte uppfyller kraven på betyg, produktivitet och prestation? Hur kommer det samhället att se ut? Är det ett samhälle som jag vill bidra till? Finns det ett inkluderande OCH, hur skapar vi det?
Öst och väst gör skillnad:
I västerländsk idétradition delar vi på det vi kan se, dvs kroppen, och det vi inte kan se: tankar, känslor och själ.
I österländsk idétradition delas det som anses vara evigt: själen, från det som är förgängligt: vår kropp, våra tankar och våra känslor.
Vad gör det för skillnad?
När mina tankar snurrar på ger det en känsla av lättnad när jag tar tre djupa andetag och säger: Anna, det är bara tankar. Alla tankar är sammansatta av ord på ett sätt som kan skapa oro, ovisshet och kanske en känsla av maktlöshet. Orden i sin tur består av bokstäver som i olika kombinationer får mig att må bättre eller må sämre. Vi går från bokstäver till ord till tankar och de upplevda känslorna av deras helhet. Till slut är cirkeln sluten och fortfarande är vi i det omätbara.
This too shall pass
Talesättet är hämtat från en österländsk berättelse. Kanske har Du hört Björn Natthiko Lindblad berätta den i sitt sommarprogram? Essensen av historien är att vad som än händer så kommer det en dag att förbytas i något annat eller till och med sin motsats. Efter regn kommer solsken, som min mamma sa.
I yogan och meditationen tränar vi på att se, uppleva och hantera vår kropp, våra tankar och våra känslor. Vi tränar på att inte stänga av eller censurera det sker, som gör ont eller skaver. Dessutom får vi träna på att acceptera att våra kroppar inte är lika flexibla som tidigare eller att en gammal skada sätter stopp. Kanske upptäcker du att ett tankesätt eller en vana inte längre fungerar. På samma gång får du också träna på att se och omfamna det omätbara, i dig själv och andra.
Samma träning och upptäckter gör Du när du är medvetet närvarande när du skapar oavsett vilket uttryck du väljer. Skapande sker i det inre och i ditt yttre och kommer till uttryck i väldoftande grytor, kärleksfullt stickade vantar lika väl som i en ny målning eller dikt.
Till slut veckans frågor:
Vad är dina tankar om mätbarhet? Om att värdera och i bli värderad?