Insida utsida. Vad är viktigast?

Jag funderar över det som syns på ytan hos en människa.

Ytan är vacker och inuti verkar det tomt. Det kan vara en fördom (vackra människor är inte lika intelligenta) eller avspegla en erfarenhet som vissa familjer delar. 

 Det som visas upp och ser välordnat och harmoniskt ut kan i själva verket vara en fasad. Bakom fasaden kan finnas högljudda konflikter, fysiskt och psykiskt våld, psykisk ohälsa, alkoholism med mera. Men vi vet inte hur verkligheten ser ut förrän vi frågar eller då fasaden fullständigt rasar.

En person du möter på gatan ser ut som hälsan själv men brottas kanske med stress, sömnsvårigheter och ångest. Vi är många som är allt för duktiga på att att sätta på masken i sociala situationer och sedan falla ihop hemma bakom stängda dörrar. Det är en erfarenhet jag delar och jag vet att det är mänskligt att inte vilja visa sin svaghet och sårbarhet. Däremot är det inte konstruktivt i längden och löser inga problem.

Andra erfarenheter:

För flera år sedan träffade jag en yogaelev som blev djupt besviken på att jag inte stigit direkt upp ur ljuset, född stabil, förankrad och hennes ögen en klok och empatisk person. Jag tror hon behövde den fantasin att någon kunde vara född i ljuset, som en sorts äkthetsintyg. 

Igår mötte jag en annan fd elev som när vi hälsade berättade att yogatiden krockade med en annan, österländsk, träning som han nu prioriterar. Lika flummigt, sa han och log. Fokus inåt….

Jag tänker också på kroppsbyggare som kan se riktigt starka ut med sina vältränade kroppar, men vara ”stelare än ett kylskåp” och ha svårt med vardagssituationer som att knyta skorna på sina barn. 

I Stockholms innerstad blir det allt vanligare att unga män bär nagellack och sminkar sig. Flärdfullt och yta? Javisst, och i mitt tycke helt underbart. Det är inte alltid i min smak men att de tar sig friheten att uttrycka sig känns befriande. Där jag växte upp var det inte politiskt korrekt ens för en kvinna att sminka sig, att försköna sin yta.

Tillbaka till misstanken om att ytan döljer något annat.

Det enklaste och samtidigt kanske svåraste är att fråga: Hur har du det egentligen, du ser inte ut att må bra.  Sedan våga vänta på svaret även om det dröjer.  Ibland måste jag vara förstående inför att alla, även jag, kan vara alltför för instängda i vår egen verklighet för att orka fråga, eller att våra egon är upptagna med något ”viktigare”. Men ändå, vi behöver ställa frågan och vi behöver börja berätta även om det som känns svårt eller skamligt. 

BRIS är en organisation som jag stöttar ekonomiskt sedan flera år tillbaka. De arbetar övergripande med barnrättsfrågor och ger samtalsstöd till barn och ungdomar via telefon, mail och chatt. Sedan förra året är de tillgängliga dygnet runt då behoven under pandemin har ökat. Allt fler barn och ungdomar har tagit till sig sanningen att de inte behöver bära allt själva, att det finns någon som lyssnar, lyssnar och frågar. 

Förra året den här tiden höll jag donationsbaserad födelsedagsyoga via zoom som samlade ihop ca 5300 kr till BRIS. En droppe i havet kanske, men det kändes riktigt bra att kunna bidra med något. 
Jag säger TACK igen till alla som var med då, jag vet att flera av er läser det här brevet just nu. 

Veckans fråga:

Hur ser du på det inre kontra det yttre? Hur kan det inre ta sig uttryck i ditt yttre? Finns det något som du inte ännu vill eller har svårt att visa?