TomhetSedan jag börjat skriva de här måndagsbreven har det varje vecka känns enklare att välja det ord jag vill reflektera över och att få det skrivet och klart, men den här veckan ekar det i huvudet. Veckans ord är tomhetFörst kommer tankar om prestation, att jag borde leverera något klokt, berörande eller aktuellt. Borde, måste, ska gör lite ont i magen och mina käkar biter ihop. Därefter kommer en annan tanke som säger att det ändå inte är så många som läser, det vill säga att det inte gör någonting om jag hoppar över den här veckan. Dessutom dyker en annan röst upp som säger: ”Men Anna, du har lovat dig själv att skriva varje måndag, du vill bygga upp något för nuet och framtiden. Du vill bidra och du vill ha kontakt.” Den sista tanken sätter mig i kontakt med mitt syfte men jag känner mig dock fortfarande ganska nollställd. Det är lätt att fylla tomheten med ljudböcker och film, att fly den obehagliga känslan genom att fylla den med brus. Jämför med att äta smågodis när kroppen (om jag lyssnar noga) behöver näringsrik mat. Lika enkelt är det att fylla tiden med fikastunder, arbete eller träning. En ny tanke dyker upp: Tänk om känslan av tomhet är något vi människor behöver? Kan den till och med utgöra en nödvändig plats att vara på, att vi behöver ha tråkigt och stå ut? Med andra ord att det i det långa lopper är nödvändigt att träna på att ha tålamod och tillit nog att invänta nästa impuls. Till sist:Du får gärna skriva några rader och berätta om hur du upplever och hanterar de här frågorna. Jag blir glad över och läser alla svar. Vill du hellre prata i telefon finns lediga tider att boka i kalendern nedan. | 
